Det är jobbigt när man verkligen försöker tycka om människor, som gör en besviken. Man vill och försöker med hela sitt hjärta att övertyga sig själv om att personen inte är en idiot.

Jag försökte länge tycka om Marcus Birro. Han har ett förflutet som alkis och han har drabbats av familjetragedier. Den empati man logiskt sätt känner då, borde vara argument nog att ta in honom i hjärtat. Marcus har emellertid utvecklats från urinstinkande Göteborgsalkis, via ambitiös författare, till pretentiös moralväktare. Det är inte så värst många som läst vare sig hans dikter eller hans böcker. Det är inte som författare eller poet som han gjort sig ett namn, utan det är i den positionen han är i nu, som han gjort sin karriär. Alltså som den som Aftonbladet eller Expressen ringer upp, när de vill få någon att bli upprörd. Ofta lyckas Birro då klämma in att han är gammal alkis. Det brukar passa bra i de flesta sammanhang. Senast jag såg hans namn var när Filip och Fredriks valvaka kring det amerikanska presidentvalet blivit nominerat till TV-priset Kristallen som bästa samhällsprogram. Då var gammalalkisen Birro upprörd för att hans usla ursäkt till samhällsprogram ”Kvällsöppet” skulle jämföras med Filip och Fredriks program. Birro menade självfallet att Filip och Fredrik inte är tillräckligt seriösa för att kunna platsa i den genren.

Fredrik Wikingsson svarade fantastiskt när han fick möjlighet till det.

– Det finns ingenting som Marcus Birro säger som inte är underhållande, vare sig han avser det eller inte.

Marcus Birro är som ett litet barn, som man inte längre orkar tycka är gullig. Till sist skakar man bara på huvudet, konstaterar att han faktiskt är en vuxen människa, och skrattar lite åt hur pinsam en människa faktiskt kan vara.

Ett bra exempel är ikväll då han ska vara med i Allsång på Skansen. Birro som tidigare verbalt bajsat på folkligheten, i strävan att nå ut till en ung generation (ett populärt grepp för att nå en viss publik kan vara att smäda den motsatta publiken. Exempel: tala illa om invandrare för att bli populär hos Sverigedemokrater, tala illa om synthare för att bli populär hos hårdrockare). Ett tips till Birro kan vara att hålla kvar vid din publik. Har man armrispande gymnasie-esteter som publik, så bör man inte sjunga allsång på Skansen.

Dina fans är nu borta Birro. Ingen tycker om dig längre. Klippet till den här texten är från 1995 och Marcus är precis lika pinsam då, som nu.

Fotbollskommentatorer. Alla har en uppfattning om deras arbete. Hur det arbetet bör utföras. Många bekanta till mig älskar Lasse Granqvists skrik när Sverige äntligen lyckas göra mål. Andra vill ha lugna beskrivningar om hur målen går till och inte några oktavhöjningar vid eventuellt mål. Ungefär likadana förutsättningar finns i Italien. Vissa är lugna och vissa är skrikiga till tusen. Carlo Zampa kommenterar för Romas egna radio- och TV-kanal. Det kan då tänkas att fansen, som trots allt betalat för att få tillgång till de kanalerna, vill ha saklig och lugn information. Det får de inte av signori Zampa.

I följande klipp visas målen från matchen mellan Roma och Genoa, med Zampas kommentarer. Det sista målet kommer när matchen är avgjord och bara någon minut återstår. Det hindrar dock inte Zampa från att ge ifrån sig en blandning mellan ett hundskäll och ett avgrundsvrål.

Vid följande debatt har man beslutat sig för att åka till Norge för att anklaga Sverige för hur fel Sverige agerat mot sin granne. Debatt och försoning med ledande politiker? Icke. Vi skickar istället mannen bakom klassikern Vår julskinka har rymt, Billy Butt.

Även om klippet innehåller många episkt roliga karaktärer, som till exempel mannen med röd stickad tröja, som han har en polotröja under, och en klassiskt skön hockeyfrilla, så är min favorit den andra norrmannen som talar. Tore Neset (rockskribent), tittar in i kameran och säger sanningen. Ett klassiskt retoriskt grepp (se Bill Clinton och I did not have sexual relations with that woman), som blir mycket underhållande i det här fallet.

Debatten avslutas med att en finsk fyllbult som titulerats regissör, får svamla fram något som är helt obegripligt. Fantastiskt.

Reagan vann i fyrtionio av femtio stater. Den största marginalen någonsin. Jag vill tro att det berodde på björnfilmen.

”Oh Dave, we have to stop smoking weed when we have kids”, sa frugan

“Come on, sugar. It´s no biggie. A little spliff every once in a while is good for ya”, sa gubben.

Drygt åtta år senare har sonen varit hos tandläkaren och fått en tand borttagen. Till pappans förtjusning har sonen också fått uppleva sitt första ordentliga rus. Han är hög, kort och gott. Pappan har förstås tagit med sig en kamera för att dokumentera händelsen. Efter att ha burit ut sonen till bilen, trycker han på record. Resten är historia.

Sian Welch och Wendy Ingraham är två triatleter som nätt och jämnt klarade av en Ironman-tävling 1997. De kom på fjärde och femte plats. Att det är fantastiska prestationer kan ingen ta ifrån dem. Att jag skrattar åt hur det såg ut, går tyvärr inte att göra mycket åt. När Ingraham, med ett gollumskt löpsteg, tar sig förbi Welch, drygt 1.40 in i klippet kan jag inte låta bli att brista ut i skratt.

Det som får mig att skratta är den insikt i kinesisk toaletthygien som man får tre minuter och fyrtio sekunder in i klippet. Man gör tydligen saker i annan ordning i mittens rike.

Göran är en mycket bra historieberättare, och under dokumentären ”Ordförande Persson” fick han orera fritt om sina äventyr som stadsminister. Men vad babblade han egentligen om? Göran sitter bekvämt, tillbakalutad i en fåtölj och har hela Sverige på helspänn. Han berättar om ett EU-toppmöte, och om tyske förbundskanslern Helmut Kohl. Vad han berättar, är idag en klassiker.

Vansinnigt underhållande samtalsämne. Humor är ju som allra roligast när man inte förväntar sig den. Vad som gör hela den här historien än mer intressant är att någon reporter beslutade sig för att kolla sanningshalten i den här historien. Man ringde då upp till någon som ingick i Kohls stab under den tiden. Denne förnekade att detta skulle ha inträffat någonsin. Ingen annan än Göran ska heller ha sett Kohl äta smör, och detta väcker ju en intressant fråga. Ljög Göran om smörklickarna? Varför gjorde han det i så fall? Var det bara en fantasi från Görans sida?  Drömde Göran om att äta kopiöst med smör? Frågorna hopar sig.

Något annat som är roligt att spekulera i kring detta är hur det lät när reportern ringde upp och frågade om Kohls smörätande. Tyskens reaktion borde ju ha varit ett gapskratt, men mina fördomar säger att folk inom politiken sällan skrattar.

Reporter: Enschuldegung, I am calling from a Swedish newspaper and I have some questions regarding Mister Helmut Kohls eating habits.

Tysk: Ja.

Reporter: Yesterday the former Swedish prime minister, talked on the TV about the fact that mister Kohl ate small pieces of butter in order to calm his nerves.

Tysk: Was?

Reporter: Yes, he said that during the meeting in Düsseldorf, mister Kohl was so upset that he had to calm his nerves with some butter. Can you confirm this? 

Tysk: Nein, it is not true…